vi måste vara värdiga

läser om malmö och får tillbaka en minnesbild från kärrtorp som jag glömt bort:

vi har precis börjat gå i riktning mot nazisterna. glasflaskor flyger i luften, de flesta går sönder men vissa landar oskadda på marken vid våra fötter. en ung tjej som går snett framför mig plockar upp en, och när hon är i kast med att slänga iväg den tillbaka mot nazisterna lägger någon en hand på hennes arm, uppmanar henne att släppa flaskan på marken. och det gör hon. jag ser mig omkring och upptäcker fler som plockar upp flaskor. jag hör mig själv skrika: ”KASTA INTE!!!!!”

nu när jag minns detta, vill jag så gärna att skälet till att jag skrek så var att jag tänkte: kasta inte, för det löser inget, det där behövs inte, vi kan lösa det här ändå. jag vill så gärna att det var den övertygelsen som fick mig att skrika så.

men så var det inte. faktum är att jag skrek så för att jag tänkte: kasta inte, vi måste vara värdiga. de som ser på, och de som inte är här, de måste veta att vi var värdiga. att vi var oskyldiga. kasta inte, för då kommer de skylla på oss. så tänkte jag, medan vi gick över torget och bussterminalen. och mellan nazisterna och oss, gick det fåtal poliser som fanns på plats. hela tiden med sina ryggar vända mot nazisterna.

det där minns jag nu, när jag läser om malmö, och om skånskans reportrar som förgäves letar bevis på att ambulanspersonal attackerats och gatstenar kastats.