min juldag

famous last words: ÅH HUNDEN!

efter succén med inlägget som handlade om när jag råkade gå in i killarnas omklädningsrum kommer här ännu en liten berättelse om hur det kan vara ibland i vardagen när man är världens pinsammaste människa:
jo. det var alltså idag, när jag och min kille skulle gå ner på stan, som jag bestämde mig för att lägga mig ner ett slag på karlavägen. jajamensan. det var vid korsningen karlavägen/sibyllegatan, där jag bara helt casually tänkte att jag skulle kommentera att det sitter en ganska gullig hund och myser i skyltfönstret till en butik där på hörnet. så: jag gestikulerar på mitt vanliga sofistikerade sätt och utbrister: ÅH HUNDEN och glömmer därför (pga uppspelt av att se hund) typ hur man går ordentligt. resultat: snavar på trottoarkanten och LÄGGER MIG RAKLÅNG på gatan. yees. mitt i fallet insåg jag liksom att det var kört. skulle ej hinna hindra fallet. så jag tänkte typ: jaha, nu lägger jag mig visst lite här... min kille ba: men vad är det som händer?! och hjälpte mig snällt upp. sen gick vi vidare och efter bara en liten stund skrattade vi ganska så gott åt det hela. fast såhär nu i efterhand känns det hela bara så himla onödigt! dels för att den där hunden inte ens va så jävla gullig (en brun liten pudel) och att jag dessutom ser den typ varje gång jag går där. och ja såklart, att det var rätt pinigt också. men jag börjar bli van...

reder ut

vanligt missförstånd om mig: att jag är glad o snäll. exempel: igår sa en på mitt jobb: jag tror inte att du kan känna ilska. alltså han sa det på skoj men med ändå med lite allvar i tror jag. ej första gången något sådant har sagts om mig/till mig. detta är lite roligt eftersom jag för det mesta är ganska arg och dum. obs jag skojar ej, fråga min kille.

mysig julstämning på värda vägen / lappfest!

nu ni, ska ni veta att det är lappfest här på värda vägen! själv gillar jag mest lappen längst ner. tycker i allmänhet det är roligare med arga lappar vars syfte är att ena oss hyresgäster mot gemensam fiende (dvs hyresvärd) än lappar som bara skäller på t.ex. väggdunkare/klädtjuvar. (+ att det är fint att den som skrev den lappen liksom mest verkar vilja berätta för oss andra hur synd det är om den)

our lives are not stories / grattis andy sparks!

när jag läser lite om facebooks kommande timeline-profil så tänker jag lite på något min lärare i en engelsk litteraturkurs sa. det var en så himla basic grej han sa, men jag hade aldrig nånsin tänkt på det förut. han sa: you must remember that our lives are not stories. we tend to organize them and speak about them as if they were stories - but i'm sorry, they're just not.

tänker ofta på det.
för det mesta tänker jag på det och sörjer det. #sörjer: avsaknaden av ramar, början och avslut. som när en historia tar slut efter att allt har ordnat sig. en bra dag går mot sitt slut och jag tänker: nu kommer eftertexterna. det låter destruktivt, men liksom... önskan att något ska ta slut. när boken är slut händer: INGET. det som finns, upphör! det är så fascinerande tycker jag! det är ungefär som att försöka förstå döden. #sörjer: avsaknanden av något lite glimrande. det som kan ge känslan att det fiktiva är mer verkligt än det verkliga. mer värdefullt. känslan att ett ögonblick bara blir ett ordentligt ögonblick om det har ett soundtrack som tonsätter det. vet att det låter klyschigt. kan ej hjälpa det. men, som lady gaga säger i sin senaste video: it's just that i loathe reality. (hur kan man egentligen: inte avsky verkligheten. jag undrar)

MEN. det verkliga livet har ju såklart några övertag. att ej behöva underordnas en dramaturgi/mall innebär ju en viss frihet. det är bra. det finns väldigt många sätt att leva ett liv. på samma sätt som det finns väldigt många sätt att berätta en berättelse. och jag vet inte om jag kanske är tråkig. men jag blir lite deppig av tanken på den här nya timeline-profilen. som ju kommer innebära att man, precis som min lärare sa, organiserar sitt liv som en historia. och alltså. problemet är inte fiktionaliseringen i sig... tror jag. nej. men jag blir så himla deppig av formatet/gestaltandet... det är tänkt att vi ska berätta om våra liv, i kronologisk ordning, här var jag först, sen kom jag hit, nu är jag här. enligt fb själva har typ 800 miljoner pers ett fb-konto. att det är tänkt att vi alla ska berätta våra historier på samma sätt, det känns så trist! jag ser timeline-trailern: användaren andy sparks föds, växer upp, lattjar, går i skolan, slutar skolan, träffar en tjej, gifter sig, får ett barn... det känns typ som att jag sitter och kollar på trailern till "marley och jag" eller nåt. så himla boring. och alltså, missförstå inte, jag är jätteglad för andy sparks och hans fina liv! grattis till dig andy sparks! blir bara så himla osugen på att behöva paketera in berättelsen om mitt liv i samma förpackning.

i want to go to there

säg vad. ska lauryn hill komma til sverige. och spela "the miseducation of lauryn hill". i sin helhet. typ alltså. x-factor och doo-wop. och to zion. säg vaaad. är detta sant. du skojar. om det är sant. så har jag endast en sak att säga om det. och det är: i want to go to there.




ELLER. det visade sig att jag hade lite mer att säga angående detta. jo. såhär är det va. vet ni att jag älskar the miseducation of lauryn hill. jag fick den på min födelsedag när jag fyllde elva. så himla härligt minne: att svänga runt till den skivan i turkost flickrum varje dag innan skolan.
98 var ett så fint hiphop-år för mig! jag köpte en 2-pactröja på punkt shop och kände mig sjukt tuff....gick på disco i den o dansade till can i get a... (lätt den enda discohöjdpunkten).
och sen så en dag var doo-wop med på voxpop. så himla bra var den! lauryn var så jävla cool, sjöng o rappade så himla bra...o hade så coola kläder och coolt hår!
ja, tänk att jag hade så himla bra smak redan då! eller ja. bitvis får man väl säga... några andra favoritband det året var ju (urval): korn, cleopatra och take5 (MISSA EJ denna sista länk! srsly you guys! "your love's like a rollercoaster/ a hoo-hoo-hoo").

MEEEN blablabla.
poäng: jag älskar ej många skivor nu som jag älskade när jag va elva. men jag älskar fortfarande miseducation of lauryn hill. det tycker jag e lite fint. och det vore himla gott att gå på den där konserten. och få svänga runt till:

blablablabla

i. jag känner mig så utanför på internet för att jag ej ser glee. jag vill så gärna se glee som alla andra!

ii. kommentar till föregående punkt:
:'(

iii. idag gick jag på stan. jag köpte en fluffig jacka. okej. sen gick jag på drottninggatan och lyssnade på snobben-julskivan. sen lyssnade jag även på supremes-julskivan. sen gick jag och FIKADE. fy fan vad gött det var hörni! det var min juldröm come true. jag åt en saffranssnäcka och tittade ut på juleljusen i gamla stan. i magen myste saffranssnäckan och goaste julkänslan. jag kan ej förklara det på ett värdigt sätt!

iv. anna och jag såg breaking dawn del ett igår. det var vi och en person till i en salong på ca 588 platser. det var så himla fett! filmen var... bättre än väntat. bitvis ganska mossig (surprise). typ: nu bråkar rosalie och alice om huruvida det som är i bellas mage heter "foster" eller "bäbis". bitvis så himla jävla störd story. typ: nu blir varulv själsfrändeförälskad i nyfödd vampyrmänskobäbis. man ba: händer detta? verkligen? MEN även bitvis mysig: typ fragment av känslan från första filmen, fina skogar och fin musik. framförallt dock är man ju glad att edward o bella till slut får ligga!! så himla kul för dem!

jag saknar 30 rock

snälla uppsats bli färdig nu

i: november: fresh playlist (play freshlist!!)

ii: nu äre all work + no play som gäller!!! öka takten sista kvaaarten

iii: MÅSTE BARA kolla på hur man slår in en kissemisse i julpapper först............