förra gången som lykke li släppte en skiva så blev jag så himla besviken. den lät så...lat. ofärdig, ihophafsad. visserligen fanns redan då det där som gör lykke li så viktig, bra och egen: det helhjärtade, ärliga. de nästan pinsamma orden. och så, ju, guldlåtar som i'm good i'm gone och dance dance dance. men ändå, varje gång jag lyssnade igenom skivan blev jag ledsen och arg på tråklåtarna och tråkljuden. som att jag hade kunnat göra det hela bättre själv (inte för att jag kunde det). ledsen arg besviken för att skivan inte var så bra som den hade kunnat vara.
men nu då. nya skivan. wounded rhymes heter den. och den är verkligen så jävla bra, som en skiva kan va.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar