rött ljus hit och rött ljus dit / ni pratar inte om det som är viktigt

svd gör faktakoll och säger: "rött ljus för reinfeldt."* 

ok. alltså. jag vet inte om jag tycker att faktakollen är en värd grej. det känns litegranna som när sd kom in i riksdagen och det skrevs artiklar om hur osvenskt sverige egentligen är för att vi använder tusen lånord och äter pizza. man ba, ok tack, vilken tur att vi redde ut det här med främlingsfientlighet! 

liksom. vad ska vi göra av konstaterandet att "etniska svenskar" inte är ett begrepp som existerar i formell mening. ska vi kanske ta o granska "mitt i livet" på samma sätt när vi ändå håller på. så har vi hanterat hela den här grejen och kan gå vidare. ok, nu ska jag inte vara sån, det är i och för sig gött med reinfeldt-granskning. men kan vi inte prata istället om det som det egentligen handlar om: att allianssverige bara funkar för vissa och att det i reinfeldts uttalande blir tydligt att det är det som är själva poängen. 

*du som vill läsa, googla eller sök på svd. jag hatar när bloggen hamnar i länkat till-listan på nyhetssidor  

our lives are not stories / grattis andy sparks!

när jag läser lite om facebooks kommande timeline-profil så tänker jag lite på något min lärare i en engelsk litteraturkurs sa. det var en så himla basic grej han sa, men jag hade aldrig nånsin tänkt på det förut. han sa: you must remember that our lives are not stories. we tend to organize them and speak about them as if they were stories - but i'm sorry, they're just not.

tänker ofta på det.
för det mesta tänker jag på det och sörjer det. #sörjer: avsaknaden av ramar, början och avslut. som när en historia tar slut efter att allt har ordnat sig. en bra dag går mot sitt slut och jag tänker: nu kommer eftertexterna. det låter destruktivt, men liksom... önskan att något ska ta slut. när boken är slut händer: INGET. det som finns, upphör! det är så fascinerande tycker jag! det är ungefär som att försöka förstå döden. #sörjer: avsaknanden av något lite glimrande. det som kan ge känslan att det fiktiva är mer verkligt än det verkliga. mer värdefullt. känslan att ett ögonblick bara blir ett ordentligt ögonblick om det har ett soundtrack som tonsätter det. vet att det låter klyschigt. kan ej hjälpa det. men, som lady gaga säger i sin senaste video: it's just that i loathe reality. (hur kan man egentligen: inte avsky verkligheten. jag undrar)

MEN. det verkliga livet har ju såklart några övertag. att ej behöva underordnas en dramaturgi/mall innebär ju en viss frihet. det är bra. det finns väldigt många sätt att leva ett liv. på samma sätt som det finns väldigt många sätt att berätta en berättelse. och jag vet inte om jag kanske är tråkig. men jag blir lite deppig av tanken på den här nya timeline-profilen. som ju kommer innebära att man, precis som min lärare sa, organiserar sitt liv som en historia. och alltså. problemet är inte fiktionaliseringen i sig... tror jag. nej. men jag blir så himla deppig av formatet/gestaltandet... det är tänkt att vi ska berätta om våra liv, i kronologisk ordning, här var jag först, sen kom jag hit, nu är jag här. enligt fb själva har typ 800 miljoner pers ett fb-konto. att det är tänkt att vi alla ska berätta våra historier på samma sätt, det känns så trist! jag ser timeline-trailern: användaren andy sparks föds, växer upp, lattjar, går i skolan, slutar skolan, träffar en tjej, gifter sig, får ett barn... det känns typ som att jag sitter och kollar på trailern till "marley och jag" eller nåt. så himla boring. och alltså, missförstå inte, jag är jätteglad för andy sparks och hans fina liv! grattis till dig andy sparks! blir bara så himla osugen på att behöva paketera in berättelsen om mitt liv i samma förpackning.

jag gillar att dansa (fast jag inte försvinner)

varje måndag går jag på dans i hallonbergen. där dansar jag hiphop. billy elliot sa att det blir som att han försvinner när han dansar. under mina nittio dansminuter i hallonbergen hinner jag nästan aldrig känna det som att jag försvinner; jag blir torr i ögonen av luften...jag måste se till så att jag inte dansar in i nån av tonårstjejerna bredvid mig...och alla speglar gör det omöjligt för mig att glömma hur ocool jag ser ut, även när jag känner mig cool. obs. jag mobbar inte mig själv nu. det är bara sanningen: för att va nån som gillar rätt coola och hårda grejer har jag ett jävla mesigt fejs. men, sen jag såg detta klipp har jag insett lösningen: masker. har dock inte vågat pröva än.

sjuga över gitarrsolon

när jag hörde "i care" från nyaste beyonce-skivan tänkte jag: wow, varför är det ingen före beyonce som har fattat hur coolt det är att sjunga med i gitarrsolon??! det är verkligen ascoolt you guys! lyssna själv (klippet börjar strax innan solot):



men häromdagen när jag var ute och promenerade och lyssnade på weezer insåg jag vad beyonce nog hade hämtat sin inspiration från:



hehe
tänk att beyonce också gillar el scorcho!!!

jag älskar jon stewart