mer om våld på film/haneke

mer om våld på film:

i k special-dokumentären om regissören michael haneke beskriver haneke bland annat hur oerhört rädd för våld och fysisk smärta han är. lite längre in i dokumentären beskrivs han också, då av juliette binoche, som en väldigt rädd människa som genom sina filmer försöker bearbeta/undersöka sin rädsla. jag tänker att det säger mycket om det ärliga sökande som ligger bakom hans filmer och, i förlängningen, det brutala våld som skildras i dem (ett sökande jag har svårt att se ligga bakom en film som "drive").

jag har sett tre av hanekes filmer - "pianisten", "funny games (U.S.)" och "dolt hot". sistnämnda innehåller en av de starkaste våldsskildringar jag sett, en brutal självmordsskildring. den är oerhört upprörande, men inte på något sätt esteticerar den våldet som t.ex. "drive" gör. den är upprörande för att den vill vara sann, inte effektfull för att den vill vara snygg.

våldet i "drive" fick ju min själ att vilja dö för att den inte klarade av känslan av att inte bry sig om våld som händer framför ögonen på den. när jag ser "dolt hot" vill själen i och för sig också dö, men då för att den blir rädd, bestörtad, förtvivlad över att den lever i en värld där våld gör ont och är verkligt.

"drive" dödade min själ

är det nån som har sett drive? vad tyckte ni? jag såg den nyss och tyckte den var okej. eller alltså det var ju en spännande film! +l.a. är coolt +bra musik +några fina karaktärer som fick mig att känna: dig bryr jag mig om. men alltså... jag har så svårt för "snygga" filmer. kanske särskilt snygga+våldsamma filmer. filmer där våldet är: stiliserat, brutalt, estetiskt. våld-som-kitsch.

liksom. christina hendricks skalle skjuts sönder i slow motion. vad fan ska det få mig att känna.

nä precis. INGET. det snygga skimret lägger sig som en kladdig hinna över mig och jag förlorar liksom förmågan att reagera på/beröras av våldet. jag känner inget, bryr mig inte, själen ba: jag lägger mig, väck mig när filmen e slut.

haha okej. blogginlägget gick från att mena: "drive" var ganska bra till att mena: "drive" dödade min själ. det var kanske lite överdrivet. men det är ok.

ganska orelaterat (men ändå inte): maybe i am helt out bycycling nu men ibland tänker jag att ryan gosling är lite hunkversionen av chris owens i girls. eller?!

ett inlägg som först handlar om en fin låt men som sedan övergår till att mest handla om en läskig film

denna låt av elite gymnastics tycker jag är helt makalös, så vacker och så sorglig. jag är så väldigt förtjust i långsamma beats och förvrängda röster som sjunger ledsna ord om kärlek ("can't you see i love you, isn't that enough?").




märker ni också att ni ibland gör märkliga associationer? att ni kopplar ihop ljud, bilder, platser och minnen som inte verkar höra ihop? häromveckan lyssnade jag på den här låten på repeat samtidigt som jag googlade bilder ur filmen "suspiria", som jag var nyfiken på att se. ett resultat av detta är att jag, varje gång jag lyssnar på låten sen dess, ser bilder framför mig som dessa:









dagen efter min bildgooglesession gick jag och hyrde filmen. och efter att ha sett den insåg jag bland annat att "suspiria" egentligen inte alls låter som låten ovan, utan låter snarare såhär. men då hade jag ju redan associerat fel! och nu kan jag inte sluta tänka på "suspiria" när jag hör den där elite gymnastics-låten... å andra sidan gör det ingenting... den sorgliga låten om kärlek har nu blivit en sorglig+ryslig sång om kärlek, och rysligheten gör den ju bara ännu bättre. för jag ♥ ju ryslighet!

men efter att ha sett filmen insåg insåg jag även följande: "suspiria" (1977, dario argento) är en alldeles förträfflig skräckfilm. den är oerhört blodig, vacker och läbbig (vilket jag redan anat när jag bildgooglade den). handlingen: ung danserska från new york antas till prestigefull balettskola i tyskland som i själva verket visar sig vara säte för uråldrig häxsekt. ja jag vet, det låter sjukt bra! det är det också. (anm: visst mått av cheeziness måste dock tas hänsyn till, det är ändå typ en splatterfilm)

här är några exempel på rysligheter ur "suspiria" för den som blir nyfiken:
1) flyktförsök misslyckas då den flyende i sista stund ramlar ner på ett golv fullt av taggtråd
2) blind man attackeras och dödas av sin ledarhund (blodigt)
3) lysande ögon i mörkret (se gif ovan)
4) många fler blodiga mördarscener!! av hänsyn till kräsmagade läsare saknas blodiga bilder i detta inlägg. den som är sugen på blodiga bilder gör helt enkelt en bildgoogling, eller tar och ser filmen!

varsågod för dagens kombinerade låt- och filmtips. kram!

mean girls: i'm sorry that people are so jealous of me... but i can't help it that i'm so popular.

filmtajm!!!!!!!!

igår fick jag och min kille varsin fribiljett på bio. vi var och såg "hjärtslag" och filmen typ stannade några gånger så maskinisten fick sätta igång den igen. det var lite kul varje gång filmen stannade för då var det typ som när man lyssnar på ett kassettband när batterierna håller på att ta slut o det går lååååångsammare och lååååångsammareeeeeeeeee

asså trots några avbrott fick vi se klart filmen och så fick vi ju då som sagt fribiljetter. då känner man sig allt som en kung hörni! filmen var dessutom döbra. så himla: rolig, sorglig, fin, kul, välspelad, välgjord.

vet ni förresten. filmens regissör xavier dolan är född 1989. alltså: värsta bäbisen. som har regisserat två filmer. shit man.

jajaja. sammanfattningsvis! igår lärde jag mig två saker
1. man kan få se färdigt en film och ändå få en fribiljett
2. man ska inte ha fördomar mot en film bara för att någon har sagt att den är en "hipsterversion av 'jules & jim' för 2010-talet"

love like a sunset

egentligen hade jag tänkt gå hem och plugga. men jag gick och såg "somewhere" istället. det gjorde jag rätt i. för den var jättebra.

give me a male corpse for a long slow honeymoon

miss havisham ur dickens "lysande utsikter" lurades och lämnades strax innan bröllopet, av mannen hon älskade.

det är länge sen,
när vi träffar henne har det gått många många år

men miss havisham har krossat klockorna. stannat tiden. hennes brudklänning har gulnat men sitter fortfarande där den satt, på hennes magrande kropp. solljuset har stängts ute, det sitter brädor över alla fönster. bröllopstårtan står kvar på bordet. faktiskt. den är täckt av damm och spindelväv.

miss havisham är nog en av de mest mystiska och sorgliga fiktiva karaktärer jag vet.

att hon är sorglig är inte så konstigt. hon förkroppsligar ju den krossade kärleken, det brustna hjärtat. hon är en levande kliché, en idé. allt det som gör ont i att bli lämnad, att få sitt hjärta krossat, det ÄR hon. hela hennes väsen.

vad som gör henne mystisk är allt det jag beskrev förut: klockorna, fönstrena, brudklänningen... se på bilderna här nedan (från david leans filmatisering). dammet, mörkret... miss havisham är som ett spöke. hon bor i ett spökhus. sedan hon lämnades har hon valt att försöka stanna tiden, vilket i förlängningen innebär att hon har valt att förfalla. det är motsägelsefullt på något sätt. hon lever kvar i sin smärtas stora ögonblick, men måste också åldras i det ögonblicket. det är som ett alternativ till att dö... eller kanske snarare, som att miss havisham dog i det ögonblicket då hon lämnades. för hon lever ju inte riktigt, efter det.

jag tänker på filmen om det snälla spöket casper som jag såg tusen gånger när jag var liten. i den filmen säger någon av karaktärerna att spöken som hemsöker platser, gör det för att något i deras tidigare liv förblev olöst. och först när de återvänt för att lösa det, kan de vila i frid.

och det känns lite så med miss havisham. som att hon, fast att hon lever, hemsöker sig själv.

och ni undrar varför jag inte har teve (obs sämst bildkvalitet, förlåt då)

yay! helgfilm! 1994 ringde och trodde att vi ville se deras filmer.

empire state of mind (obs tusen spoilers)

travis bickle i "taxi driver" kör runt i sin gula cab i new york och äcklas av alla äckel. slöddret, bögarna, hororna. det är mitten av 70-talet. vietnamkriget är slut, landet är paj och allt i stan är sex, våld, knark, piss.

dee dee ramone i "chelsea horror hotel" gör detsamma som travis, fast drygt 30 år senare. och utan gul cab. han går istället. upp och ner längs korridorerna på chelsea hotel och runt om i stan går han och äcklas, han också. dessutom lider han av obeskrivlig hiv-rädsla. om nån lodis blöder är det bäst att hålla sig borta. man vill ju inte få hiv. för det får man ju om nån blöder och man får blod på sig. och alla som blöder har hiv. särskilt om de är lodisar eller transor. typ. nåja. hursomhelst är det kört för får man inte hiv så får man tigerspetälska när man skjuter upp på en offentlig toalett i nån tunnebanenedgång.

vad fan nu tigerspetälska är.

travis och dee dee har alltså en hel del gemensamt; de är ensamma män som är trötta på slöddret i stan. visserligen finns det skillnader i vad som driver dem: travis hat drivs av någon slags övermoral, vrickade principer. dee dee, å andra sidan, göder sin avsky med uppfattningen att ingen är lika hygglig som han. men ändå. hat som hat.

en annan sak de har gemensamt är att de inte verkar ha nåt vettigt för sig. jobbet som taxichaffis tar travis just därför: han behöver nåt att fördriva tiden med. dessutom kan han inte sova. sen när han väl har jobbat ett tag vet han inte vad han ska göra för sina pengar. så han köper lite vapen. och dee dee då, han driver mest runt med sin airedaleterrier banfield, bråkar med sina hotellgrannar och letar efter knark. han får väl lite ramonesroyalties då och då som han lever på.




trots att de är ensamma, obundna och har pengar känns de ändå orörliga båda två.
det är som att de är fastbundna i de rummen där de rör sig. begränsade, isolerade.
travis, i sin taxi
dee dee, på hotellet
båda, i new york

det är lite som den där låten hotel california. you can check out any time you like but you can never leave. okej lite cheezy men ändå. det är så för travis och dee dee. de hatar stan, men de kan inte sticka. de är fast.

liksom:
i slutet av taxi driver har travis skjutit ihjäl tre personer men han är ändå kvar i new york och kör sin taxi.
som om inget hade hänt.

och när chelsea horror hotel tar slut har dee dee skjutit heroin i hjärnan, dött och fallit ner i helvetet.

som om han inte var där redan.

lördagkvällen

såg the runaways med kristen stewart och dakota fanning. var helt okej. mest gillar jag cherry bomb. alltsåå

chch chch chch chch cherry bomb!

ikväll har jag fått ett brorsbarn!!! det är asfett ju

och jag har bakat schackrutor. förjävla fula blev dom. mormor min hade skämts lite.

nurå

jag är lite peppad på att göra musik men jag vet inte om vad
pratade med min kille om det här förut idag
att det är trist att skriva om sånt man känner (ibland också trist att höra musik om hur man känner) det är ju mer spännande med det man ser
typ hitta på saker om sånt som är viktigt men det är så svårt!

men ja nu gör jag exakt det jag jämt gör
pratar om att göra musik

istället för att göra musik

det suger ju lite

men innan jag kan skapa nåt måste jag nog lyssna lite på janis joplin. jag måste!!!!!!!!

tamara drewe

varför måste jag se den här filmen?
1. jag lider av anglofili och behöver en rejäl dos engelsk landsbygd
2. gemma arterton som spelar tess i "tess" spelar tamara drewe i "tamara drewe". o hon är bra. alltså.
3. filmen är en filmatisering av en serieroman som i sin tur är typ baserad på en hardyroman. mmm hardy (jag har bara läst en hardy o det är "tess of the d'urbervilles" då som jag jämt tjatar om och älskar. varför har jag bara läst en hardy?! måste läsa fler hardy! men vilken härnäst?!? är det ok rent socialt att söka upp en gammal lärare för boktips? jag vet nämligen en på engelska institutionen jag gärna vill mejla och ba: du...vilka är dina favoritböcker av hardy (och thackeray också för den delen)?)
4. kul förresten att gemma arterton spelar huvudrollen i två hardyrelaterade produktioner. asså då menar jag tess å tamara drewe (hej behov av övertydlighet). undra om hon kan mkt om hardy, det borde hon ju göra. kanske kan mejla henne om boktips

filmkväll

såg "pianot" ikväll. vilken mästare jane campion är! kanske skriver mer om den sen men åh vad den var bra.

wonderful in the world

i: såg revolutionary road igen. så fantastisk film. så fantastiska skådespelare. när jag träffade emma i helgen pratade vi om att man borde se om titanic. och nu är jag ännu mer sugen! winslet och dicaprio är så klockrena tillsammans! fast ja, lite mer på det romantiska sättet i titanic och lite mer på det asdeppiga sättet i revolutionary road. men ja. himla bra.

ii: om jag läser om zlatan och det går dåligt för honom så blir jag så ledsen. så nu ska jag sluta bry mig om hur det går för honom! tänker att om allt skulle gå åt helvete nu i milan och i framtiden och så, så har han det ju ändå ganska så bra. det finns andra man kan tycka mer synd om

iii: lite valpirrig. valnervös och så.

iv: det var ju vma-gala på mtv häromdagen! det är min bästa gala ever. snart ska jag sätta mig ner och titta på klipp därifrån. än så länge har jag bara kollat på taylor swift när hon sjöng sin låt till kanye om förra årets gala när han betedde sig inte coolt mot henne. och så har jag såklart sett bilder på gaga i köttklänningen. slutsats:inte coolt.

v: saknar berlin. skolan är peppdöden. men jag har börjat gå på dans! det är pepp som fan. och så höstpromenaderna. mmm.

gräsänkekvällen

i: nu lyssnar jag på zombies. aaah. och dricker te med valerianaört så jag tror typ jag ska somna

ii: gräsänkekvällen började med middag framför svt play. jag tittade på uppdrag gransknings program om euro-orphans. det var jättebra. och jag tror absolut att man kan tycka det om man gillar rut också för programmet gav sig liksom inte ut för att ge svar på huruvida rutavdraget är okej eller inte okej. istället pekade det på det paradoxala i att kvinnor från ja främst polen lämnar sina barn för att städa i svenska hem så svenska föräldrar får mer tid med sina barn. o såklart det tragiska i att länderna är så ekonomiskt trasiga att det typ är omöjligt att få jobb där. en psykolog berättade att barn vars föräldrar/förälder lämnar landet för att jobba genomgår samma faser som man gör om någon blir allvarligt sjuk eller dör. det är så otroligt synd om dessa barn.

iii: gick och såg eclipse, till slut! först undrade jag om jag skulle känna mig som en looooser för att jag gick ensam på niobio på rigoletto en fredag. men jag kände mig bara cool. hade slipat min såg ordentligt, men filmen var faktiskt ganska bra! mkt bättre än boken (hatade boken. eller som ett av mina coola brorsbarn hade sagt: jag älskade inte den). problemet med boken var att den byggde upp för mkt spänning i relation till hur lite action det ändå blev till slut. det var äkta som när elin i fucking åmål beskrev hur det var att ligga med johan, "pfffttt så var det över". i filmen var det mer action än i boken, det var najs! och den här låten är ju bara för bra *dör natasha khan-kärleks-döden in my heart forever* typ det enda som var sämst var att de inte är så bra skådisar. eller kristen stewart är mest lite gnällig och tråkig och taylor lautner är ganska så bra faktiskt men rob pattinson är typ asdålig. och då har jag verkligen ansträngt mig för att se det fina i hans skådespel. men förgäves alltså. såhär klockrent stod det i dn-recensionen om hans insats: "När han spelar arg ser man verkligen hur han tänker: Nu skall jag se arg ut. När han lider ser han ut som om han aldrig haft ont på riktigt." heheheh hohohohoho hihihihihi
alltså. it's funny cause it's true

jo en annan sak är att jag stör mig på att man absolut inte får säga ordet sex i twilightvärlden. man får prata om typ dygd och att få/ha/vara med någon på "alla möjliga sätt" och att vilja ha någon och blablabla. okej jag fattar att man kan tycka att det är fint. men jag fattar också att man (jag) kan tycka att det är ganska så lame. bella vill ju ligga som fan. typ knäpper upp edwards skjorta o man ba nu kommer hon säga edward jag vill ligga med dig. men nepp. bara för att hennes kille kommer från typ 1910-talet måste hon säga det så viktorianskt som möjligt. vadå så att han ska fatta eller. laaaaame

men dont get me wrong azzå. jag gilla filmen. natti

juste

förresten! jag såg death proof! vad bra den var! och musiken sen!!!!! vilket soundtrack, mmmm!!!!!!!

fin kvällslåt+göllig film

i sig själv är den här låten ju superfin. o ännu finare blir den när jag ser slutscenen i never been kissed framför mig (obs spoiler): introt smyger fram när josie står på basebollplanen och sam till slut springer fram och ger henne hennes första kyss ever. it took forever to get here, säger han. hon ler gråtlyckligt och svarar, i know what you mean

filmtips

glömde att säga att jag har sett två superbra filmer de senaste dagarna! mmm film film film! tips tips tips!

hiroshima mon amour


och paris, texas

rekordjägaren

jag kom att tänka på donkey kong-filmen king of kong. och alltså. jag känner verkligen inte sympati för någon av de två rekordjägarna. nu minns jag bara billy mitchells namn. och så som han beter sig i filmen blir man ju förvånad över att han verkar ha både vänner och brudar. men den andra då. som bestämmer sig för att slå billy mitchells rekord när han blivit arbetslös, för att ha något att göra? istället för att, typ hjälpa sin fru med barn o hem? liksom. bakom rekordjägaren står en kvinna som tar hand om hus o kidz. när ska hon kunna följa sina drömmar? men ah, kvinnor drömmer ju om att ha barn. glömde det.

mmmmmmmm antichrist

*spoilervarning*

en sak som jag verkligen fortfarande älskar med antichrist är att man inte kan säga "såhär är det" om nåt i filmen! och man kan inte lita på någon av karaktärerna. exempel: han säger att man inte kan göra något som strider mot ens natur, ens om man är mitt i en panikattack eller typ hypnotiserad. men ändå kommer de båda två att, under filmens gång, göra tämligen omänskliga saker mot varandra (och jag har stöd för att säga att de, då de utför omänskliga handlingar, befinner sig i en fysiskt sett ovan/otrygg situation, som en panikattack eller liknande).

betyder det a) att han hade fel, att eller b) att det till synes omänskliga inte strider mot människans natur?


det är också det här som gör det så problematiskt att se antichrist som en kvinnohatarfilm. för så fort man får upp ett spår och tänker, AHA, det är så här, så byter intrigen riktning och alla ens slutsatser rasar samman. azzå. om jag skulle skriva en avhandling om antichrist skulle den vara så jävla full av frågetecken.

den här affischen provocerar mig