join me again tomorrow when i open my wardrobe door, point at my dresses and go: WHY DON'T THEY ALL HAVE SLEEVES?! I DON'T LIKE SHOWING MY UPPER ARMS!

planen var att jag skulle göra reklam för caitlin morans bok "how to be a woman" nu, genom att säga nåt i stil med: "alla som gillar å skratta borde läsa denna bok!!!!!!!!!"


men sen (som tur va, för jag e inte så värst bra på det här med reklam, det e aldrig nån som lyssnar på mig) så hittade jag det här klippet där hon gör reklam för den helt själv (så duktig!!):

ett inlägg som först handlar om en fin låt men som sedan övergår till att mest handla om en läskig film

denna låt av elite gymnastics tycker jag är helt makalös, så vacker och så sorglig. jag är så väldigt förtjust i långsamma beats och förvrängda röster som sjunger ledsna ord om kärlek ("can't you see i love you, isn't that enough?").




märker ni också att ni ibland gör märkliga associationer? att ni kopplar ihop ljud, bilder, platser och minnen som inte verkar höra ihop? häromveckan lyssnade jag på den här låten på repeat samtidigt som jag googlade bilder ur filmen "suspiria", som jag var nyfiken på att se. ett resultat av detta är att jag, varje gång jag lyssnar på låten sen dess, ser bilder framför mig som dessa:









dagen efter min bildgooglesession gick jag och hyrde filmen. och efter att ha sett den insåg jag bland annat att "suspiria" egentligen inte alls låter som låten ovan, utan låter snarare såhär. men då hade jag ju redan associerat fel! och nu kan jag inte sluta tänka på "suspiria" när jag hör den där elite gymnastics-låten... å andra sidan gör det ingenting... den sorgliga låten om kärlek har nu blivit en sorglig+ryslig sång om kärlek, och rysligheten gör den ju bara ännu bättre. för jag ♥ ju ryslighet!

men efter att ha sett filmen insåg insåg jag även följande: "suspiria" (1977, dario argento) är en alldeles förträfflig skräckfilm. den är oerhört blodig, vacker och läbbig (vilket jag redan anat när jag bildgooglade den). handlingen: ung danserska från new york antas till prestigefull balettskola i tyskland som i själva verket visar sig vara säte för uråldrig häxsekt. ja jag vet, det låter sjukt bra! det är det också. (anm: visst mått av cheeziness måste dock tas hänsyn till, det är ändå typ en splatterfilm)

här är några exempel på rysligheter ur "suspiria" för den som blir nyfiken:
1) flyktförsök misslyckas då den flyende i sista stund ramlar ner på ett golv fullt av taggtråd
2) blind man attackeras och dödas av sin ledarhund (blodigt)
3) lysande ögon i mörkret (se gif ovan)
4) många fler blodiga mördarscener!! av hänsyn till kräsmagade läsare saknas blodiga bilder i detta inlägg. den som är sugen på blodiga bilder gör helt enkelt en bildgoogling, eller tar och ser filmen!

varsågod för dagens kombinerade låt- och filmtips. kram!

att gå i skolan med vuxna människor

idag ska jag på kvällslektion i svenska som andraspråk. det tycker jag om. det är mysigt att vara i skolan på kvällen, när det är mörkt ute. och kursen verkar rolig. den handlar om fonologi, det är svårt men jättespännande.

nästan alla i klassen är vuxna, alltså på riktigt. typ över 40. de är sfi-lärare eller svenska 2-lärare eller så jobbar de med något helt annat och är bara väldigt språkintresserade.

en sak som är fin med att gå i skolan med vuxna människor (till skillnad från att gå i klasser där de flesta är under 30) är att det är så många som reagerar högt på sådant som läraren säger. läraren kanske berättar något spännande om varför svensk prosodi är svår att lära sig, och man hör från spridda håll i klassrummet: "oj oj!", "nä fy", "nä menar du!". jag tycker att de här reaktionerna verkligen tillför något, de höjer stämningen och skapar ett varmt/trivsamt/tillåtande klassrumsklimat, där man gärna får uttrycka häpnad inför ny kunskap. det tycker jag är fint och bra på alla sätt o vis.

alla verkar normala tills man lär känna dem

hej hej!! här är några visdomsord som jag tycker är fina/sanna/tänkvärda/roliga. kram på er!

SNÄLLA JAG VILL ATT DET SKA VA JUL IGEN plz plz plz plz plz plz plz

här följer lite desperata julstämningsbilder för att jag inte vill att julen ska ta slut

min juldag

famous last words: ÅH HUNDEN!

efter succén med inlägget som handlade om när jag råkade gå in i killarnas omklädningsrum kommer här ännu en liten berättelse om hur det kan vara ibland i vardagen när man är världens pinsammaste människa:
jo. det var alltså idag, när jag och min kille skulle gå ner på stan, som jag bestämde mig för att lägga mig ner ett slag på karlavägen. jajamensan. det var vid korsningen karlavägen/sibyllegatan, där jag bara helt casually tänkte att jag skulle kommentera att det sitter en ganska gullig hund och myser i skyltfönstret till en butik där på hörnet. så: jag gestikulerar på mitt vanliga sofistikerade sätt och utbrister: ÅH HUNDEN och glömmer därför (pga uppspelt av att se hund) typ hur man går ordentligt. resultat: snavar på trottoarkanten och LÄGGER MIG RAKLÅNG på gatan. yees. mitt i fallet insåg jag liksom att det var kört. skulle ej hinna hindra fallet. så jag tänkte typ: jaha, nu lägger jag mig visst lite här... min kille ba: men vad är det som händer?! och hjälpte mig snällt upp. sen gick vi vidare och efter bara en liten stund skrattade vi ganska så gott åt det hela. fast såhär nu i efterhand känns det hela bara så himla onödigt! dels för att den där hunden inte ens va så jävla gullig (en brun liten pudel) och att jag dessutom ser den typ varje gång jag går där. och ja såklart, att det var rätt pinigt också. men jag börjar bli van...

reder ut

vanligt missförstånd om mig: att jag är glad o snäll. exempel: igår sa en på mitt jobb: jag tror inte att du kan känna ilska. alltså han sa det på skoj men med ändå med lite allvar i tror jag. ej första gången något sådant har sagts om mig/till mig. detta är lite roligt eftersom jag för det mesta är ganska arg och dum. obs jag skojar ej, fråga min kille.

mysig julstämning på värda vägen / lappfest!

nu ni, ska ni veta att det är lappfest här på värda vägen! själv gillar jag mest lappen längst ner. tycker i allmänhet det är roligare med arga lappar vars syfte är att ena oss hyresgäster mot gemensam fiende (dvs hyresvärd) än lappar som bara skäller på t.ex. väggdunkare/klädtjuvar. (+ att det är fint att den som skrev den lappen liksom mest verkar vilja berätta för oss andra hur synd det är om den)

our lives are not stories / grattis andy sparks!

när jag läser lite om facebooks kommande timeline-profil så tänker jag lite på något min lärare i en engelsk litteraturkurs sa. det var en så himla basic grej han sa, men jag hade aldrig nånsin tänkt på det förut. han sa: you must remember that our lives are not stories. we tend to organize them and speak about them as if they were stories - but i'm sorry, they're just not.

tänker ofta på det.
för det mesta tänker jag på det och sörjer det. #sörjer: avsaknaden av ramar, början och avslut. som när en historia tar slut efter att allt har ordnat sig. en bra dag går mot sitt slut och jag tänker: nu kommer eftertexterna. det låter destruktivt, men liksom... önskan att något ska ta slut. när boken är slut händer: INGET. det som finns, upphör! det är så fascinerande tycker jag! det är ungefär som att försöka förstå döden. #sörjer: avsaknanden av något lite glimrande. det som kan ge känslan att det fiktiva är mer verkligt än det verkliga. mer värdefullt. känslan att ett ögonblick bara blir ett ordentligt ögonblick om det har ett soundtrack som tonsätter det. vet att det låter klyschigt. kan ej hjälpa det. men, som lady gaga säger i sin senaste video: it's just that i loathe reality. (hur kan man egentligen: inte avsky verkligheten. jag undrar)

MEN. det verkliga livet har ju såklart några övertag. att ej behöva underordnas en dramaturgi/mall innebär ju en viss frihet. det är bra. det finns väldigt många sätt att leva ett liv. på samma sätt som det finns väldigt många sätt att berätta en berättelse. och jag vet inte om jag kanske är tråkig. men jag blir lite deppig av tanken på den här nya timeline-profilen. som ju kommer innebära att man, precis som min lärare sa, organiserar sitt liv som en historia. och alltså. problemet är inte fiktionaliseringen i sig... tror jag. nej. men jag blir så himla deppig av formatet/gestaltandet... det är tänkt att vi ska berätta om våra liv, i kronologisk ordning, här var jag först, sen kom jag hit, nu är jag här. enligt fb själva har typ 800 miljoner pers ett fb-konto. att det är tänkt att vi alla ska berätta våra historier på samma sätt, det känns så trist! jag ser timeline-trailern: användaren andy sparks föds, växer upp, lattjar, går i skolan, slutar skolan, träffar en tjej, gifter sig, får ett barn... det känns typ som att jag sitter och kollar på trailern till "marley och jag" eller nåt. så himla boring. och alltså, missförstå inte, jag är jätteglad för andy sparks och hans fina liv! grattis till dig andy sparks! blir bara så himla osugen på att behöva paketera in berättelsen om mitt liv i samma förpackning.